Min kärlek

repeating-supernova-2

Min kärlek är oändlig
som rymden
Ingenting hindrar den
att växa
föröka sig
svälla

Men under hjärtat
har jag
ett svart hål
där sorgen imploderat
Där tomheten efter dig
värker
gräver
Över de eroderade kanterna
glider själva livet
ut i intigheten

Samtidigt föder hoppet
ännu en supernova
föds och dör
föds och dör
föds och dör

Goddagsbarn,

i betydelsen barn som haft det gott ställt, inte i betydelsen goddag – adjö, är titeln på en text, som jag skrev i frustration. Man läser texter som skildrar eländes elände och det är så politiskt korrekt, att beskriva skeenden i livet, där folk har får kämpa för rättvisa och överlevnad. Det var dock inte min berättelse. Det jag visste något om, som min släkt hade upplevt, var goda dagar utan bekymmer för ekonomi eller arbete. Så, följaktligen, var det det som jag kunde skildra, ingenting annat. Men samtidigt kände jag, att det inte var riktigt rumsrent, att skriva om människor som genom bildning och arv fått det bra i livet. Jag fokuserade på kontrasten och försökte att inte lägga några värderingar. Det var svårt, men en slags ilska – att jag ändå bara kunde berätta min historia och ingen annans – drev berättelsen framåt.

San Remo, 6.3.06
Min älskade Moder! Nu har jag så mycket att förtälja att jag inte bara vet hvar jag skall börja. Kanske med slutet: vi äro i San Remo! Nizza föreföll dyrt, fint o stort. Ingenting att hvila ut i o inte hafvet så där som vi tänkt oss. Vi voro där en natt o en dag o sen reste vi hit. En väg som svårligen kan beskrifvas med ord längs efter Medelhafvet o i månsken!! –—-

Det hade kunnat vara annorlunda. Om min mormor t ex hade slitit häcken av sig med åtta ungar i ett bondkök och ko och gris i lagårn. Om farmor tjänat piga hos överheten och blivit utnyttjad till både det ena och det andra. Men ingetdera kan jag prestera. Om det åtminstone hade funnits en häxa i kyrkböckerna, sådär lagom långt bak på sextonhundratalet, eller en femme fatale i tjugotalets depression – men icke! Det finns inget lidande, ingen kamp, inget förtryck.
Men ändå. Det var ju ändock liv. Och nånstans där måste jag ju börja, för att förstå varför det är som det är. Varför jag är som jag är. Varför det känns så avlägset, när alla andra börjar prata om sina mormödrar, om lillkaka i bagarstuga, om samlingen vid köksbordet, om det mjuka knäet. Om hur farfar alltid luktade gott av skog och hederligt arbete, men inte svett av konstnärlig ångest. Om gemenskapen kring det hårda arbetet, som tvunget måste göras, som inte gick att komma ifrån och just därför svetsade samman i hatet mot nödvändigheten.
Nej, jag måste berätta om det lustfyllda arbetet, om kallet, om de i rang utvalda arbetsuppgifterna som blev kvar när pigan, barnjungfrun, bokhållarn och matrosen utförde sina. Om det arbete som utfördes, därför att man själv hade valt det, privilegierad av sin ställning, frammanad av välbärgade föräldrar. Om dom som ändamålsenligt klädde sig ”varddas fin å härddas sketen”. Om inspirationens arbete. Våndan i skapelsen. Och helt enkelt förströelsen, det man gjorde för att få tiden att gå. Och till och med göralösheten.

Min mormor hade inga mjuka knän. I någon sällsynt omsorg minns jag att hon kammade mitt hår. En smärtsam process med mina tunna fjun. Hon höll mitt huvud mot sin barm (ja gud – det var väl nästan nog djärvt sagt?) och kammade från benan ner på andra sidan. I övrigt fanns det inget famnande eller bullbakande i hennes varelse. Det förekom kaffekalas. Och tebjudningar. Då åt man vetebröd och kakor, som jag inte vet var de kom ifrån – mormors kök luktade aldrig nybakat, vad jag minns? Kanske beställdes de från Godissan? Det drabbade ingen fattig i så fall. Kaffe för de vuxna, kanske Champis eller Portello för oss barn. Eller te för hela rasket. Mormor var inte snål, o nej inte det, men hon ”hade gjort sitt”. Baka behövde hon inte. Av nöd eller förväntningar.
Vi såg på bilder. Hon hade ett sånt där Perfecscope, patent 1895, som man laddade med svartvita bilder, två närapå likadana, och i siktet såg man en tredimensionell bild. Det var häftigt. Ett torg fullt av fladdrande duvor, som framträdde i luften helt nära eller längre bort . Man kunde nästan ta på dem! Eller också spelade vi Kinaschack. Eftersom jag var yngst i syskonskaran och yngst av de åtta kusinerna fick jag delta eller inte delta allt efter deras godtycke. Jag var nog en dålig förlorare också, men fick ingen tröst eftersom jag hade fått vara med på nåder.
Man var inte du med mormor. Inte ens mamma fick säga du till sin mamma, eller hade aldrig gjort det och skulle aldrig komma på tanken att ändra på den saken. Man tilltalade henne med mormor och använde det istället för du och dig. Mamma sa mamma. ”Vill mamma att jag hämtar pälsen hos Selma Öberg, så mamma kan ha den till kyrkan i morgon?” På samma sätt sa man goddag och adjö. Goddagens och ajöken kunde man säga, om mormor befanns vara på ovanligt gott humör den dan. Och så neg man. ”God dag mormor!” Knix.
Ofta kom tanterna på besök. Tant Annlise, tant Tekla, tant Anna och tant Lilly. Där satt de mitt på blanka förmiddagen och kalasade på kaffe och wienerlängd. Inte en tillstymmelse till dåligt samvete hade dom en gång. Kanske blev det en liten sherry också. Sen plockade dom fram virkningen – den fullständigt onödiga virkningen – som gick att utföra medan man pladdrade och skvallrade. På vänster handled hade tanterna en virkad påse för garnet och själva arbetet fäste de upp eftersom med en säkerhetsnål. Mormor virkade lakansspetsar i parti och minut.( Mamma sa upp sig från kartritarjobbet ett år innan hon skulle gifta sig, så att hon skulle hinna virka alla spetsar och brodera alla monogram på utstyrseln. Hemvirkade spetsar på överlakanen var miniminivå för en fru på den tiden.)
Jag sprang över gårn och mötte tant Lilly på trappen upp till mormor. ”Goddag tant Lilly!” Knix. ”Goddag på dig lill-Eva!” Så gick tant Lilly hem och lagade mat åt sin man, som hade jobbat hela dan, som lots typ, eller nåt. Inte en grovarbetare så långt ögat nådde.
Mormor hade gjort en klassresa. Om den ville hon inte berätta, ej heller om sitt enkla ur-sprung. Men sanningen var att hon var dotter till en enkel bryggeriarbeterska (där hade man ju kunnat skriva om Bodakullorna, som kom till Hernö bryggeri och arbetade, men därom fick vi intet veta!) och dessutom född utom äktenskapet. Om hon inte haft den smala lyckan att hennes far och mor gifte sig strax efter hennes födelse, så hade hon fått det skamfyllda epitetet u ä i kyrkboken. Därför ville hon inte tala om tiden före sitt eget äktenskap utan viftade bort sådana frågor med tystnad. Vi fick inte veta hur hon träffade morfar. Om hon spelade honom på fall med sina EFS-sånger till gitarr, eller om han tittade en gång för mycket på hennes blyga, flinka virknålar i kafferepssorlet på Sjömanssyföreningen? Morfar, sjökaptenssonen, med påbrå från storbondesläkterna på Nordvik, ja inte var det underligt att morfars mor snörpte på munnen. Men hon var söt, mormor, kanske räckte det med det. Nu blev hon fru och födde fyra barn i en stor lägenhet på Norra Kyrkogatan. På den familjen gick det ingen nöd. Under kriget, när maten ransonerades, fattades aldrig varor i morfar grosshandlarens lager. Dom var sötebrödsbarn. Välnärda, alltid välklädda.
Mormor virkade och broderade. Lagade mat och vattnade blommor. Men hon hade en piga, hjälpen, som tilltalades med förnamn och tilldelades enahanda och okvalificerade sysslor. Säkert var det hon, som tömde pottorna. Och skrubbade potatisen. Rakade ur askan. Medan mormor satt i trädgården med sina välartade barn och drack kaffe med faster Klara. Som i sin tur var utsedd till hemmadotter och passade upp på sin gamla pappa sjökaptenen i våningen bredvid.

Morfar grosshandlarn satt på kontoret med resårhållare på skjortärmarna och pratade i telefon hela dagarna, när han inte satt i möte med några andra gubbar och drack vichyvatten och rökte cigarrill. Han slet inte häcken av sig han heller. Ändå blev han inte gammal. Hans bror var fotograf och hade ateljé på norrsidan av huset. Han var gift med mormors syster. Så där fick Anna Britta Ersdotter från Nordvik anledning att snörpa på munnen igen.
Morfar dog ung. Knappt sextio år fick han slag och föll ihop på toaletten. Lösöret auktionerades ut och mormor fick flytta till en liten lägenhet på Säbråvägen. Vad hon måtte ha känt sig ensam där borta! Hon som var van att ha släkten runt omkring sig och hade bott i samma hus i fyrtio år, med barnens familjer på gångavstånd, nu satt hon ensam i en liten tvåa på andra sidan stan. Men snart fick hon flytta in på mina föräldrars gård och där bodde hon resten av sitt liv. Höll koll på mamma. Att hon bytte gardiner när det var så dags. Och såg till att hon skaffade barnjungfru. Inte kunde man sköta hem och tre ungar alldeles ensam!
Morfar och mormor hade ett stort umgänge. Där satt de i salongen på paneldivanen och gnuggade sina hjässor mot antimakasserna! Medan barnen i tripp-trapp-trull-formation smilade upp sig för fotografen, brorsan. Ett väldokumenterat liv. Värdesatt. Självklart. Den nya tekniken för att visa att man inte var några bonnlurkar. ”Vem va pappa hans?” ”En av di bättren.” På vårkanten kunde dom resa till Åre. Där var man luftturist. Man behövde inte ens åka skidor eller ta stärkande promenader, det räckte med att man andades in den hälsosamma luften. På köpet blev man lugn, om man hade åt nerverna. Morfar behövde det.
Mormor lämnade efter sig rullar med spets. Morfar en telefon – men inga kunskaper. Tyvärr var det så. Kanske det finns några gener; att skapa med händerna, att fylla ett lager. Och att va lite skör.

En sjökapten kunde jag också skaka fram. Undrar vad han gjorde for a living? Det var förstås inte helt enkelt att segla på de sju haven ens för en kapten, men han behövde nog inte klänga i riggen i alla fall. Jag kan förstå att han var en slags chef på sitt skepp och att han därför måste fatta en hel del beslut. Sjökortet måste han behärska och kompassen. Så var han väl ansvarig för manskapets väl och ve, deras mat och utrustning. Om någonting gick fel, fick han säkert bära hundhuvudet. Men allt i relation till den lön han uppbar och den status han åtnjöt. Förstås. Sjökaptenen blev hundra år och själv påstod han att det berodde på att han åt mycket lingonsylt och tuggade Piccanell. Själv tror jag att han hade levt ett ganska behagligt liv och att faster Klara tog väl hand om honom.

Farfar var rektor efter generationer av prostar och kyrkoherdar. Han kollade säkert att naglarna var rena, innan han gick till jobbet – kanske hade han utfört lite knästående trädgårdsarbete dagen innan? Värre än så var det nog inte, om man inte räknar det hårda uppdraget att straffa olydiga läroverksgossar och hålla kollegiet i Herrans tukt och förmaning. Han satt förstås på sin rektorsexpedition och lät de oklanderligt vita manschetterna sticka fram ur kavajärmarna. På expeditionen fanns också en liten sekreterare som tog hand om papper och pärmar. Hur skulle han annars ha klarat sig? Nej inte behövde han kröka sin rygg och nöta valkar i händerna – men tankearbetet, besluten och konsekvenserna, utförde han till allas belåtenhet.
Så var han friluftsentusiast, en hängiven anhängare av den nyligen startade Svenska Turistföreningen, och gripen av det romantiska skimret att spatsera med bonjour och krycka i Ombergs sköna skogar. Eller tillbringa en vecka på Medevi Brunn med hälsosamma promenader och hornmusik. Kvällarna med grötlunken. Kyliga försommarrum med manglade lakan och porslinspotta. Där fanns det nog pigor som tömde dom pottorna också. Jungfrur och mamseller, fruntimmer och guvernanter. Kvinnor ihopbuntade i ett avidentifierande begrepp. Medan det bland farfars systrar fanns stiftsjungfrur, som avsvor sig man och barn för att bli försörjda på sin ålderdom av stiftets pensionsfond. Ett slags sentida nunnesystem, fast utan kloster.

Och så farmor då, Elsa Hedvig Cecilia, av skotsk adelssläkt, född på fideikommiss i Uppland; hur många årtionden skämdes jag över dig? Hur skulle familjens röda får förhålla sig till en farmor som hörde till dom besuttna, utsugarna? Ingen Brita Kajsa där inte! Ändå är det just i henne jag finner min frände. I värmen och poesin.
Farmor skriver brev. I hennes tillvaro finns tid, lust och behov av att skriva brev kors och tvärs till alla släktingar. Där finns en varm och hjärtlig ton. Kanske hade hon det där varma knät som fattades hos mormor? Det fick jag aldrig veta, då hon dog långt före min födelse. Men breven finns kvar, från lilla Elsikan. Farmor skriver om barnjungfrur som drar utan att säga upp sig, om pärlhalsband som man säljer för att få kontanter och om resor till fjärran länder. Medan Anna Britta från Nordvik som längst åker till julottan bak bjällerkransad fåle, åker farmor, 23 år, tågluff genom Europa. (Gott och väl skulle farmor ha kunnat snörpa tillbaka åt högfärdiga Anna Britta, men det ligger helt enkelt inte för henne.)
Långt före första världskriget besöker farmor metropoler som Berlin, Nürnberg, Paris, Monte Carlo, Rom och Venedig. Tre fruntimmer på vift i det nymornade nittonhundratalet, med ambitionen att se alla klassiska turistmål. Åtta månader är dom borta. I Paris stannar dom en månad. Avlägsna släktingars avlägsna bekanta bjuder in dom som gäster i sina hem. Det är kutym – någonting annat vore otänkbart. I passet, utfärdat av Kungl. Maj:ts till Swerige och Norige &c. &c. &c. Befallningshafwande i Uppsala Län, anmodas ”alla vederbörande att låta henne fritt och obehindrat färdas, samt lämna henne skydd och bistånd i händelse av behov”. Är det passets avsevärda storlek på en halv kvadratmeter som ger den resande större auktoritet jämfört med dagens plastkort? Ingen förväntas väl nu för tiden bli beskyddad för att man har ett svenskt pass?!
Farmor skriver på vers; små rara rim till var och en av föräldrarna, systrarna, mostrarna och kusinerna, att läsas när julgåvorna delas ut därhemma i Swerige. Julhelgens Paris är grått och blött. Ingen White Christmas har ännu drabbat grammofonerna. I Rom, på Piazza del San Pietro, matar man de fladdrande duvorna. Kanske är det just nu fotografen är framme och förevigar bilden som ska bli tredimensionell i ett Perfecscope i mormors vardagsrum på femtiotalet?

Farmor skriver poesi. I bunden vers rimmar hon om småstadens kvalmiga leda, om småsinne och konventioner, samtidigt som hon är fullt medveten om sin egen roll i bourgeoisien. Hon skriver om att åldras, att se ålderns höst som en skimrande färgrik årstid väl så vacker som ungdomens vår. Utan att ha smakat på det hårda livet – att åldras med en kropp märkt av tungt arbete och fattigdom – äger hon en ödmjukhet som berör. Kanske såg hon sitt liv som privilegierat och var tacksam för det, tacksam och egentligen anspråkslös.

Mormor blev nittiofem år. Hon var den enda från den generationen, som jag fick träffa. Hennes distans var så tydlig, men säkert fanns där en längtan efter den enkla närhet hon aldrig tillät sig. Innan hon det sista året gled in i demensens dimma, lärde hon känna min man, som inte hade en susning om det förhållningssätt som rådde i hennes sfär. Han sa du till henne, han skämtade med henne och han kramade om henne. På sin födelsedag, en vecka innan hon dog, fick hon ett klart ögonblick och spände sina ljusgrå ögon i mig: ”Vart har du Bo då?”

Hoppet

Hoppet är en mycket
primitiv varelse
ett encelligt djur
med reptilhjärna
amygdala

Tappert sitter hon
på den lilla muren
som skiljer henne från människan
Väntar på en godbit

Lika ofta får hon däng
en knuff
ner från muren
tillbaka till träsket

Men ibland en smula
ett uns av näring
får henne att kravla upp
på muren igen
och tåligt vänta på sockersmulan

eller slaget

Grabboksjön

Naturlyrik är inte min starka sida. Känner nog att det är enklare att skriva om känslor och förnimmelser, som kommer inifrån. Men ibland möter jag en plats, som gör ett sådant intryck på mig, att jag bara måste försöka. Och hela tiden är jag livrädd för att skriva pekoral.

Grabboksjön var en sån plats.FB_IMG_1519423366880

Silverblänket
skogens öga
brer sin silkeslena yta
smeksamt, varligt
för vårt möte
Bäddar mossan
torkar laven
håller andan i sin bleke

Ögat vakar
knipan varnar
för en främling i det vilda
Porsen mättar
myrens dunkel
bäddar fest med vattrat siden

Ödsligt skimrar skogens silver
lom och sångsvan
flöjtar, dansar
bjuder in till sommarvaka
under mörka urbergsklippan