När du sa

Den där fullständigt vettlösa passionen. Då man tappar all sans. Eller som väninnan sa; man borde vara sjukskriven, man kan ju ändå inte göra någonting riktigt!gunga

När du sa
att jag fortfarande
var en mycket vacker kvinna
då bävade marken
då svindlade himlen

När du sa
att du älskade mig
då välte husen
och tillvaron

Att vara föremål
för din förälskelse
var som att se
världen upp och ner
hängande i en trapets
gungande från rymden
ner mot Storgatan

Stalledrängen

staffan st

Såhär i luciatider bjuder jag på en erotisk travesti:

Om jag var en stalledräng
– tack, det skulle jag gärna!
vattnar mina fålar fem
– ljusa stjärnor ger de mig
i den svarta, svarta natten

Så lägger jag min sadel på
– tack, det vill jag gärna!
innan solen månd’ uppgå
innan dagern synes
råder svarta, svarta natten

Bästa fålen är nu grå
– det får han så gärna!
den rider jag själv helst uppå
– då blänker stjärnorna i himmelen
i den svarta, svarta natten

Nu är eld uti min spis
– den får han så gärna!
gröt och gris på alla vis
Innan solen
ingen ser oss
i den svarta, svarta natten

Nu är fröjd uti mitt hus
– den ger jag dig så gärna!
grann är du
och ljus!
och ljus!
är solen när den månd’ uppgå
är dagern när den synes

Ridhuset, Campus

Inte så ofta hittar jag dikter som jag glömt bort. Så få dikter har jag skrivit genom åren, att de flesta finns i hjärnarkivet. Men den här var ett positivt återseende, skriven under en kurs i Östersund 2012:

När det pedagogiska ledarskapsutvecklingsordflödet
stockar sig i öronen
ett brus
som övergår i likgiltigt sus,
förlorar jag mig
i de vackra stenväggarnas arkitektur

Då framträder en häst
sporrad i skänkelvikning
Genom bruset hör jag
knäppet i hovarna
knarret i lädret
stiger doften av sågspån
dynga
svett
fradga
som en sällsam vila

Vadstena – Hernösand: Fraktgods 500 kg

Här kommer novellen som jag skrev på lärarutbildningen och som sedan publicerades i e-provins:

I mitten av 1800-talet var kemisten och fabrikören Henric Gahn giftasvuxen och beredd att se sig om efter en hustru. I något år hade han brevväxlat med en prästdotter från Bergsjö socken i Hälsingland och korrespondensen var tät och eldig. Han ställde sin fråga om dotterns hand till prosten Nordlinder, som seden var, och kunde med sin ekonomiska soliditet och goda ställning ivrigt invänta jakandet. En stolt Henric äktade sin Maria på sensommaren 1847 och ryktet gick om den unga brudens förtjusande yttre; hon kallades av vissa för ”Hälsinglands ros”, ty hon var vackrast av dem alla.
Det unga paret bosatte sig i Falun, där de inredde sitt nya hem efter modets senaste regler; i de mörkt tapetserade rummen pöste divaner och schäslonger invid pampiga nybarockskåp och sirliga piedestaler. Tunga sammetsgardiner och virkade antimakasser fullbordade inredningen i den Gahnska våningen. Till matsalen beställde Henric en matsalsmöbel i ek hos en lokal fabrikant. Man förväntade sig många gäster i framtiden och ingen skulle missta sig på herrskapet ställning, när de bjöds in i den pompösa matsalen.
Matbordets enorma skiva vilade på ett klot av massiv ek, uppburet av fyra snidade fötter. Det kunde dras isär och i de bägge halvornas innandömen doldes två extra benpar, försedda med mässingshjul, som utfällda fungerade som stöd åt bordsändarna, Runt bordet fick ledigt plats de tolv stolarna med höga genombrutna ryggar, upptill krönta av stora bladrosetter och spetsiga knoppar. Sitsarna av flätad rotting och benen i nybarock var helt å la mode. Vid fest skarvades med två enkelt snickrade furuskivor i mitten, vilka doldes av en damastduk i hellinne från det Nordlinderska prästbostället.
Vid långväggen paraderade buffén, en pjäs som krävde fyra man att lyftas på plats. Snidade spegeldörrar med akantusklädda kolonner emellan, uppburet av sex bastanta klotfötter, lådor för silver och hyllor för kristall; det var en möbel värdig sin ägare! Det trekantiga överstycket med prydnadshyllor och speglar sträckte sig som en hälsingsk grantopp mot det tre meter höga taket.
Mellan dörren till serveringsgången och kakelugnen stod ett sideboard med soppterrin i porslin och två silverljusstakar på. Men serveringsbordet var en chimär, ty i dess innandöme doldes speldjävulens frestelser. Sargen innehöll en brädspelsplan och bordsskivan kunde fällas ut och bli dubbelt så stor. Klädd med grön filt fick den tjäna som underlag till bridge och kille.

*

Matsalsmöbeln var en statussymbol och en markör av herrskapet Gahns ekonomiska ställning. När lilla Ingeborg föddes 1853 hade familjen ett stort umgänge och gav många vackra middagar i lägenheten i Falun. Det var idel societet som inbjöds. Prästfolk förstås, för att hedra husets kvinna, men även adel från landsorten kring Stockholm och Upsala, grosshandlare, läkare och stadens styrande män.
Till Ingeborg kom en stilig militär från den gamla skotska adelssläkten Nisbeth — charmig men fattig! — och friade med okuvlig säkerhet. I paret förenades då det Gahnska solida, jordnära och affärsmedvetna kynnet med det Nisbethska spralliga, konstnärliga, generösa, men ack så ekonomiskt obegåvade! De unga tu bosatte sig i Upsala och Jan Axel avancerade till major. Men landet lockade. Alla helger och somrar hon vistats hos svärföräldrarna på Tisslinge gård i Östuna, gav Ingeborg en längtan till det fria livet utanför staden. Upsalaborgerskapets kalas och visiter hade sin tjusning, men med en Nisbeth vid sin sida hade fru Ingeborg det aldrig tråkigt och de kompletterade varandra nog för att trivas på en öde ö. Så en vår packades bohaget i lårar och koffertar, för att forslas till en gammal men välbevarad gård i Vendels socken.
I majorsgården i Österväga klingade skratt och instrumenter. Genom de öppna fönstrens fladdrande myggtjällsgardiner kunde förvånade bybor höra herr och fru Nisbeth jaga varandra runt i salen under vilda tjut, långt innan barnen var så stora, att det var de som initierade leken. Här musicerades och reciterades. Alltid skrevs hemmagjorda bordsvisor och hyllningssånger. Ingeborg lärde sig av sin dynamiska svärmor, att en kvinna också fick fördriva tiden med så onyttiga ting som akvarellmålning och krokiteckning. När de tre döttrarna växte upp, Elsa, Rut och Märta, hade de en lycklig mor vid sin sida, fri i sina tankar och trygg i sin bakgrund.
Det var nu dags för ekmöbelns första resa. Från paradvåningen i Falun till den trivsamma salsbyggnaden med fruktträdgård i östra Upland. Den enkla gården, byggd efter klassisk uppsvensk tradition, hyste tvenne kammare på var sin sida om salen. I en av dessa kamrar hade Jan Axel Nisbeth sitt kontor, där han avhandlade viktiga ting med herrarna i grannskapet. Där placerades spelbordet och belades med stor nedhängande duk, prydd med silkesfrans, dock utan att belastas med onödiga prydnadsföremål, ty bordet blev flitigt använt. Av den anledningen undslapp det därmed också den förvandling, som det resterande möblemanget genomgick.
Den första åtgärd, som var nöden tvungen, var att befria salsskänken från sitt väldiga överstycke. Först därefter kunde den ställas på sin givna plats i salen, som inte hade samma frikostiga takhöjd som våningen i Falun. I samma svep lät man också mörkbetsa hela möbeln, inte så mycket för att den var sliten, utan för att följa tidens mode, som föreskrev ännu murrigare färger. De nationalromantiska strömningarna influerade inredningen av majorsbostället i Österväga; mörka, tunga möbler, brunbetsade eller målade i dova allmogefärger som engelskt rött och grön umbra. Textilierna i ull och lin med mönster inspirerade av traktens tradition, ljusa enkla gardiner, ränder och rutor. Ingeborg älskade sitt bondska hem och satte en ära i att komponera stil och färg, så att det harmonierade. Tack vare hennes kamerala läggning, kunde man också leva gott i hushållet, trots majorens naiva generositet. För honom gällde konsterna och njutningen, inte så världsliga ting som budget och räkenskaper.
Elsa Hedvig Cecilia, äldsta flickan, tillägnade sig allt vad hon kunde av konsternas utövande i den Nisbethska familjen. Hon var en känslig natur, begåvad men skör, skrev poesi, målade och läste. Bland litteraturen valde hon gärna böcker med andligt innehåll. Hon hade ingen brinnande religiositet, men sökte stöd och ledning för tillvarons frågor.
Elsa uppmuntrades av sina föräldrar att utvecklade sina litterära kunskaper, utöver sedvanlig uppfostran till husfru och mor, fick hon utbilda sig till lärare i svenska och franska språket. Under utbildningstiden träffade hon en stilig adjunkt, Albert Linnarsson, från Falköping. Albert var prästson, också han, fast än mer troende och han hade ett allvar och en stillsamhet som tilltalade Elsa. Majorsdottern från Österväga älskade sin bullrige och yvige far, men i Albert fann hon klippan och ledsagaren, som hon kunde stödja sig på. Något saknade hon kanske de spontana känsloyttringarna som ofta förekom i det Nisbethska hemmet.
Elsa och Albert utövade sina yrken och slog sig så småningom till ro i Vadstena, lät bygga sig ett vackert hus i närheten av Allmänna Läroverket, där Albert blev rektor. I matsalen på nedre botten installerades sedermera den ärvda ekmöbeln från Elsas hem; buffén utan överstycke (blev det kvar på en loge i Upland?), det präktiga bordet och alla tolv stolarna med rottingsits. Dessa senare hade nu blivit så oerhört slitna — i majorsgården var gränsen mellan vardagsmiddag och kalas hårfin — att man fick lämna in dem till en tapetserare och få dem stoppade och klädda med blått hemslöjdstyg. Spelbordet blev åter sedesamt sideboard, den gröna filten togs bort och med halva bordsskivan uppfälld mot väggen sattes den obligatoriska soppterrinen på plats, på ylleduk i rosengång.
I rektorshemmet fostrades tre rara barn: gossarna Lennart och Bengt och lilla Kerstin, ”lillasyster”. I barnkammaren på övervåningen satt gärna Elsa och läste med sina barn, alla tre tidigt begåvade och med ett bestående intresse för litteratur. Barnjungfrun fick sköta det världsliga, medan mor i huset sjöng och berättade sagor, ritade gubbar och dansade med fjärilarna i trädgården, allt med barnens förtjusta deltagande.
Elsa var en underbar mor, men hon var inte riktigt pigg. Med åren fick hon flera gånger vistas på vilohem för att återhämta krafterna. Hennes skörhet var både kroppslig och själslig och hon led av att behöva lämna sina barn under dessa perioder. Poesin blev hennes tröst och hon blev nu djupare befäst i sin förut trevande tro. Elsa skrev lyriska brev till make och barn, där hon uttryckte sin längtan och sin maktlöshet. Ett faktum, som dock bidrog till att lugna henne, var att alla tre barnen skaffade sig en diger utbildning. Och så småningom fick hon se dem alla ”i hamn”, lyckligt gifta, innan hon dog. Vid 69 års ålder gav hennes svaga hjärta upp kampen och hon dog, befriad från sin ångest, i djup tro på sin Gud.
Rektorsgården stod tom och tyst då Albert i sin sorg reste norrut för att hälsa på sin yngste son och hans nya familj i Hernösand. Svärdottern hade han aldrig träffat, men han hade hört att det var en flicka av god familj och det var viktigt för honom. Inte hade han trott, att hans barn skulle hamna så långt norrut, men Bengt var en frihetsälskande själ som lockats till Ångermanland av dess oslagbart vackra natur. Av Bengt hade fadern förväntat sig, att han skulle bli präst och under gymnasietiden i Upsala — där Bengt hade fastrar och även släkt på mödernet — läste han både latin och grekiska. Men ödet ville annorlunda. Kanske var det Nisbeths konstnärliga ådra som pockade på reproduktion; Bengt ville bli arkitekt och var tvungen att komplettera sina studier med matematik. Som nybakad från KTH i Stockholm reste han runt på den östgötska landsbygden och mätte upp gamla medeltida kyrkor, när plötsligt en bild och en målande beskrivning i Svenska Turistföreningens årsskrift drabbade honom — Ångermanland! Till Ångermanland ville han fara och se detta land som ”Gud skapade då han både log och vredgades”. I Hernösand fanns en ledig tjänst hos länsarkitekten och Bengt Jan Axel (J A efter morfar majoren) sökte och for.

*

Tvärs över Nybrogatan, från länsarkitektkontoret sett, låg lantmäterikontoret och där jobbade några söta kartriterskor, som hängde i fönstren på lunchrasterna. Bengt pinnade förbi där två gånger om dagen, då han var tvungen att rasta sin hund, gamle foxterriern Kaj. I fönstret stod Elsa Wallin, grosshandlardotter av gammal Hernösandssläkt och smygkikade på den magre unge mannen med den lilla hunden och de snälla ögonen. Så satte slumpen åter fart på händelseförloppet; det var krigstid och bönderna behövde hjälp med potatisplockningen. Statens tjänstemän, Elsa och Bengt, skickades till samma åker uppe i Tybränn, norr om Styrnäs. Och där sa det ”klick”. Bengt överöste sin käresta med sin ådras produkter; dikter och visor och målningar, allt i sann Nisbethsk anda. Han presenterades för herr grosshandlaren Wallin och accepterades, om ock med viss tvekan, han var ju inte från Hernösand! — som måg. Så fick historien åter se den märkvärdigt hållbara konstellationen, hon som jordnära, sifferkunnig planerare, han som visionär, frikostig och oansvarig, bohemisk och anspråkslös.
Det första lilla hemmet på Grönbacken innehöll inte många prylar utöver de nödvändigaste, men där fanns tavlor och där fanns sång och musik! Bengt trivdes genast som fisken i vattnet med Elsas både musikaliska och konstnärliga syskon. De fyra paren umgicks ute i den fria naturen, som de alla älskade, och hemma hos varandra under enkla former.
En tid efter att de tu på Grönbacken blivit tre, flyttade de till en stor lägenhet i de Wallinska husen på Johannisberg. Från början hade de svårt att fylla ut de spatiösa rummen med sitt lilla möblemang, men så en dag kom flyttlasset från Vadstena. Rektor Linnarsson hade gift om sig på sin ålders höst och efter hans död skickade änkan den stora matsalsmöbeln med godståg till Hernösand. Men Bengt blev förskräckt, när han såg förändringen; hans styvmor hade, kanske i fyrtiotalets funktionalistiska nit, bytt ut de snidade dörrspeglarna på buffén mot enkla, släta. Och de spetsiga knopparna på stolarna hade hon låtit såga av. Det var skuggan av en möbel, som kom åkandes till arvtagaren. Men efter många turer och förhandlingar per telefon, lyckades han utverka de gamla dörrspeglarna från Vadstena. Hantverkarna på Vanföreanstaltens snickarverkstad fick uppdraget att sätta dem på plats, men stolsknopparna förblev stympade.
I mitt föräldrahem tronade ekmöbeln mitt i lägenhetens hjärta, i den väldiga matsalen. När man sprang från tamburen, genom matsalen till serveringsgången, hade man buffén på höger sida och bordet på den vänstra. Under bordet låg en gammal nöthårsmatta med ständigt uppvikta hörn, eftersom vi sladdade på den hala parkettmönstrade korkmattan och fick ta tag i bufféns snidade hörn med högerhanden, för att inte kana rakt in i kakelugnen. Det blev till slut en reflexmässig handling, att lägga högerhanden på buffén, när man skulle till köket för att äta. Stod där då en karamellskål lämpligt utplacerad, slank gärna en ”karra” in, även före maten!
I ett modernt 50-talshem var det otänkbart att bara nyttja matsalsbordet till att äta på. Det var tillskärarbord när jag och min syster, tonårsspinkiga, sydde kläder åt oss själva. Det var kontorsbord när mamma och pappa deklarerade. Det var hobbybord, när vi lackade julklappar och rimmade verser åt varandra la mamma upp tvätten kom från ”Kommunala” och skulle räknas. Annars var det nog kalasen som kretsade runt bordet, som jag minns bäst. Till jul klädde mamma den stora äppelstaken i trä med glanspapper och cox orange och hästarna runt dess fot såg så ystra ut! Söndagssteken skrars upp vid bordet, gräddsås och inlagd gurka” — var det fläskstek fattades heller inte äppelmoset och katrinplommonen. Potatisen köpte vi från Sedins i Solum och den var alltid prima. När pappa bjöd hem konstföreningens ledamöter, var jag alltid extra spänd på hur kvällen skulle sluta. Hade de ätit en bastant middag innan, eller skulle hugga in på ostarna med hull och hår? På bordet låg den vackra hemvävda röda duken. Pappa dukade med Mon Amie i flytande blått och det vankades kinesiskt thé, kex och ost. När alla gått var det min tur, då hoppades jag att de hade lämnat en stor bit Brie eller Gorgonzola för mig att smaska på.
Till vardags låg en yllevepa över bordet och på den den klassiska soppterrinen med en krukväxt i. Här hade nog det höga överstycket från Gahns tid fått plats, ty det var återigen tre meter i tak. Istället hängde där en trekantig hylla med porslin och prydnadssaker för att något kompensera den förlorade sekelskiftesdelen. Sideboardet, det innehållsrika, fick funktion som avstjälpningsplats strax innanför tamburdörren. Där slängde vi ifrån oss läxböckerna innan jackan och stövlarna åkte av.

*

1985 flyttade mamma och pappa till ett radhus, hälften så voluminöst som lägenheten på Johannisberg. Det var då dags för ekmöbeln att ta farväl av Härnösand och åka ASG till Lunde i röda Ådalen. Tre starka karlar från mågämnets släkt kånkade den ofattbart opraktiska möbeln in i vårt enkla — men stora — arbetarhem. ”Snacka om klassresa” suckade bordet till skänken, ”hur lågt kan man sjunka?!” Förutom tillskärarbord och kontor degraderades nu Gahns matsalsbord även till uppläggningsplats för nytvättade blåkläder. Men kalasandet och skålandet ser ingen hejd! Än klirrar kristallen på dess brunmurriga yta! Ännu sjungs ”Ja, må han leva” och ”Helan går” så att faneret kröker sig! Damastduken, som snart bara är spindelväv, läggs stundom på vid festliga tillfällen, men jag dukar snabbt med glas och porslin för att dölja lagningarna. På salsskänken försöker jag ställa upp passande ting: mormors bordsuppsats för ättika, vinäger, senap och salt i glas och slitet nysilver. Rottingkorgen med svarta dekorationslindningar. Porträtten av farmor och farmors mormor Maria Nordlinder, hon som var Hälsinglands ros! På väggen ovanför, mormors hötorgsstilleben från tidigt 1900-tal med vindruvor och genomskinliga äpplen och 1600talskartan från Tisslinge. Stolarna med de höga ryggarna har fått förstärkningar i klumpigt, men nödvändigt järn.
Och här sitter jag nu i den bleka midvinterdagern och följer träets ådring med fingret. Bakom mig sprakar elden i kakelugnen, ett tidstroget ljud, som stärker autenticiteten. Om bordet kunde tala! Om jag kunde öppna bufféns pivåhängda dörrar och låta pianomusiken strömma ut; styckena av Schumann och Lizst, supvisorna, middagarnas tal och konversationer, de glada skratten och silvrets klirr mot fajansen! Men skåpet tiger och sluter sig om sina hemligheter och jag får bara gissa.

e-provins

Efter att boken kommit ut, rann inspirationen i en jämnt porlande ström. Jag läste andra poeter; Sonja Åkesson, Kristina Lugn, Solja Krapu, Kerstin Thorwall. Framför allt Kerstin Thorwalls dikter berörde mig med stor igenkänning. Faktum är, att jag inte läst så mycket poesi själv under alla år. Det har inte gett mig så mycket.  Att skriva, däremot, har inte bara varit nödvändigt, det har varit som ett naturbehov – omöjligt att undvika. För att publicera mina dikter efter boken fick jag kontakt med eprovins, tidskriften Provins’ nätupplaga, där dåvarande redaktören hade vänligheten att exponera mina alster. Det blev några dikter. Men så fick jag en annan idé…..

Många år tidigare, då jag läste lärarutbildningen i Härnösand, fick vi i uppdrag att skriva en novell på svenskan. Jag hade strax före det skrivit en liten historisk rapport om mina anor, Maria och Henrik Gahn, och deras öden och äventyr. Nu tog jag avstamp i den berättelsen och skrev en novell om släkten, vad som hände sedan ända fram till mina egna dagar. Centralgestalten i berättelsen blev min matsalsmöbel, som jag ärvt just från familjen Gahn. Novellen lämnades in på utsatt tid och vi erbjöds läsa upp våra bidrag. När jag så läser min novell för klassen, sitter läraren på en stol i ett hörn, högröd i ansiktet, blundande, med tårarna rinnande! Själv såg jag det inte, men mina klasskamrater såg. Efteråt kom han fram och lyckönskade mig till något av det bästa han hört på år och dag. Och borde jag inte publicera den i Provins?

Åren gick. Inte vågade jag skicka till Provins! (Parnassen!) Svenskläraren gick bort och fick aldrig uppleva, att jag till slut skickade in den till e-provins och fick den antagen. Då kommer redaktören inrusande på biblioteket i Kramfors och säger: ”Inte ska du skriva dikter – du ska skriva noveller, prosa! Jag tror du har slagit besöksrekord med din novell!” Ja, kära hjärtanes, vilken glädje! Och skam den som ger sig.

Nu finns inte e-provins längre, men mina texter, som publicerades där, kommer att finnas här, så håll tillgodo!

Medan jag försöker lägga till novellen som en länk kan ni få den här korta reflektionen:

Mina dikter är mina barn

Och med samma förundran vidrör jag deras kinder

och tänker: Detta är av mig

 

Recensionen

Länge var jag sur i hemlighet att Tidningen Ångermanland inte ville recensera. Typiskt, tänkte jag, att man inte tilltror egenutgivna böcker någon kvalitet. Och vem är intresserad av dikter, utgivna av en medelålders kärring i lilla Kramfors!? Månaderna gick och jag fokuserade på den respons jag faktiskt fick, från vänner och bekanta, från bokbloggar och andra författare. Så en kall januarimorgon, drygt ett år senare, när jag sitter vid min dator och kollar facebook till morgonvällingen, har en vän lagt in på min sida; Grattis till fina recensioner! Jag släpper mugg och tangenter, rusar ut till postlådan och hämtar tidningen, läser med darrande händer. Och då kommer tårarna! Stortjuter, släpper all bitterhet, tänker att hur ska jag nu klara av att vara professionell på jobbet och dölja min glädje? Men det går naturligtvis inte, innan halv nio vet alla och innan dagen är slut har jag bjudit hela gänget på tårta. För det var ju en fin recension…recensionen

Maria hälsar på farbror Uno

Jag såg med stolthet
att hon inte neg
Ingen hade i henne
lyckats inplantera
det där automatiska knixet
som sitter i
småflickors knän
och som utlöses så snart
de tar en äldre människa i hand

Goddag!
Adjö.
Jag är mindre än du
Jag är flicka,
betydligt mindre
och mindre betydande än du

Detta hade hon inte lärt sig
Och jag svällde av kvinnostolthet