Inte så ofta hittar jag dikter som jag glömt bort. Så få dikter har jag skrivit genom åren, att de flesta finns i hjärnarkivet. Men den här var ett positivt återseende, skriven under en kurs i Östersund 2012:
När det pedagogiska ledarskapsutvecklingsordflödet
stockar sig i öronen
ett brus
som övergår i likgiltigt sus,
förlorar jag mig
i de vackra stenväggarnas arkitektur
Då framträder en häst
sporrad i skänkelvikning
Genom bruset hör jag
knäppet i hovarna
knarret i lädret
stiger doften av sågspån
dynga
svett
fradga
som en sällsam vila
diktoprosa 